Jag har nu läst klart även den sista delen av Den unge Werthers lidanden och kan direkt säga att jag blev väldigt berörd av den här boken.

Efter ett tag då Werther flyttat till en annan stad för att försöka komma över Lotte får han ett brev som säger att Lotte och Albert nu har gift sig. Han blir mer och mer deprimerad och detta märks extremt tydligt i hans verklighetssyn, alla miljöbeskrivningar blir mörka och negativa, ju mer dagarna går desto mer deprimerad blir Werther.

I den nya staden börjar Werther umgås med ett flertal personer. Ingen utav dem nämns med namn utan bara som "Greve C" och "Fröken von B". Dock känner han sig efter en fest mycket illa behandlad av de personer han lärt känna i den nya staden. Han bestämmer sig därför för att flytta tillbaka staden han är född i.

Efter ett antal dagboksinlägg där han beklagar sig över hur mycket han saknar Lotte och hur dåligt han mår över att inte få träffa henne beger han sig för att träffa Lotte igen, trots att hon nu är gift och bor tillsammans med sin man Albert.

Boken avslutas med att Werther tragiskt nog tar sitt liv på grund av sin hjärtesorg. Då han inte längre kan skriva några brev eller dagboksinlägg så tar författaren över och berättar ur ett mer mångsidigt perspektiv så man istället får se boken från andra synvinklar än bara från Werthers.

Jag blev som sagt mycket berörd av den här boken. Jag upplevde en hel del obehagskänslor när Werther blev mer och mer deprimerad, min egen sinnesstämning blev låg på grund av det jag läste. Böcker som denna som kan förmedla känslor så att man själv känner som huvudpersonen gör anser jag vara mycket välskrivna böcker. Jag anser att det finns flera teman i boken och de är utan tvekan olycklig kärlek och hjärtesorg. Jag tycker det är tråkigt att boken avslutas med att Werther tar livet av sig, visst gör detta att boken blir mycket stark men jag upplevde det faktiskt som lite jobbigt också. Man förstår ju att Werther måste ha varit helt besatt och upp över öronen förälskad i Lotte som går så långt att han inte längre vill leva när han inte kan få henne. Som jag nämnt tidigare blev jag dock irriterad över hur besatt han var. Jag kan inte riktigt sätta mig in i känslan att vara så beroende av en annan person, men jag tvivlar inte en sekund på att det finns människor som känt som honom. 

Författaren till denna bok, Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832), sägs själv ha varit förlovad med en kvinna men medan han var iväg på en resa i Schweiz gifte hon sig med en annan man¹. Detta har förmodligen inspirerat honom till denna historia. Den unge Werthers lidanden anses ha en betydande roll i den så kallade Sturm und Drang-rörelsen (som betyder storm och längtan), en kulturrörelse i Tyskland under 1700-talet som även anses vara övergångstiden mellan Upplysningen och Romantiken². Boken är alltså skriven under en slags "förromantik" och kan ha varit starten av den litterära Romantiken. Enligt Wikipedia³ gjorde denna tyska författargenerationen "uppror mot äldre konventioner och litterära begrepp".


Källförteckning


1. http://sv.wikipedia.org/wiki/Goethe (2012-10-15)
2. http://sv.wikipedia.org/wiki/Sturm_und_Drang (2012-10-15)
3. http://sv.wikipedia.org/wiki/Sturm_und_Drang (2012-10-15)

Nu har jag läst en bra bit in i boken och jag kan direkt säga att mycket har förändrats i mina tankegångar. Jag har nu fått reda på att Werther är förälskad i en flicka vid namn Lotte, och det verkar vara en väldigt stark förälskelse, nästan lite besatt. Allt kretsar kring Lotte, i sina brev till sin vän målar han upp henne som det vackraste, bästa och underbaraste som vandrat på denna jord. Lotte är hela hans värld. Samtidigt som hans kärlek blomstrar så blir även miljöbeskrivningarna allt vackrare, underbarare och mer detaljrika.

Lotte är en flicka som tar hand om sina syskon efter att hennes mamma dött. Werther umgås mycket med Lotte och leker med hennes syskon och får väldigt bra kontakt med dem. Han umgås i princip bara med Lotte och hennes familj, inga andra i hela byn. Dock finns ett stort problem. Lotte är trolovad till en äldre man, vilket gör Werthers förälskelse till en hopplös förälskelse.

Till en början verkar inte Werther bry sig om (eller vill kanske inte veta) att Lotte är trolovad till en annan man. Men efter ett tag går det upp för honom att hon faktiskt är trolovad. Detta gör att Werther mer och mer börjar försöka ta avstånd från Lotte.

Skrivsättet är fortfarande i brevform, men det blir som en dagbok eftersom Werther hela tiden skriver ned vad som händer honom. Varje brev är daterat och det dröjer sällan mer än bara ett par dagar mellan breven.

Spontant känner jag att det här är en bok som aldrig kommer bli gammal. Känslorna som Werther lyckas beskriva i boken är tidlösa, människor känner fortfarande så för varandra och kommer förmodligen alltid att göra. Oavsett om en förälskelse är hopplös eller inte så finns det många människor som blir som besatta av en annan person. Dock blir jag lite irriterad, jag tycker att Werther blir obehagligt besatt av Lotte, jag tycker att han borde inse att det inte kommer bli de två och försöka komma över henne istället. Han gör bara saker och ting svårare för sig själv genom att fortsätta umgås med henne.

Om man tänker att boken är skriven för så pass länge sedan som år 1744, så är det otroligt hur det fortfarande kan kännas verkligt. Jag tycker inte att dåtidens ideal och tankar kommer fram så mycket, för boken handlar ju i princip enbart om kärlek, vilket man inte kan sätta nån egentlig tidstämpel på. Känslor är nog en sak som aldrig kommer förändras genom tiden, även om samhället förändras. Man märker ju dock att "trolovning" är något som hör till denna tidsepok, det är ju ingenting som vi har idag.

Jag läser vidare med spänning, skriver snart igen.

Jag skulle vilja börja med att skriva lite grann om mina tankar om boken innan jag blir alltför insatt i den. Kan vara intressant att ha mina tankar nedskrivna för att sedan se hur och om de utvecklar sig.

Mina tankar under den första biten av boken har varit följande. Hittills har allt varit skrivet i brevform, huvudpersonen Werther verkar skriva brev i princip dagligen till en vän. Han skriver otroligt målande beskrivningar av landskap och vyer, dock inte riktigt lika detaljerade beskrivningar om människor. Jag får intrycket av att Werther flyttat långt hemifrån till en liten by, anledningen är oklar. Texten innehåller många gamla och för mig okända ord, vilket gör att det blir lite svårt för mig som läsare att känna igen mig i boken. Meningsuppbyggnaden känns också mycket gammal, lite diktaktig, vilket dock inte är så konstigt då boken gavs ut 1774. Jag tycker att skrivsättet i den här boken är lite likt sättet som Romeo och Julia är skriven på, förmodligen eftersom att det förekommer en del svåra ord och lite speciell meningsuppbyggnad där också.

Trots att jag läst en bra bit in i boken tycker jag inte att jag får någon riktig klarhet i vem Werther är och hur hans liv sett ut tidigare.

Werther skriver breven till sin vän i jag-form vilket får mig som läsare att känna att boken blir väldigt personlig. Man sätter sig in i Werthers berättande, man ser bilder framför sig när han målande berättar om byn. Det är dock ganska svårt att få ett grepp om boken både gällande tema och varför personer agerar som de gör eftersom att det inte hänt något speciellt än.

Författaren till boken är Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832) och han var en tysk nationaldiktare, vilket jag tycker framkommer i hans sätt att skriva. Jag tänker mig en diktare som mycket utförlig, beskrivande och konstnärlig.